Dagerort, sydvästlig vind 2 m/s

I min barndom efter kriget samlades vår storfamilj andäktigt varje sommarkväll ute i Sundom skärgård framför den knastrande batteridrivna radion för att lyssna på nyheterna och väderleken. Jag tror det var Sveriges radio vi lyssnade på. I varje fall stämde vind och väder för norra Norrlands kustland bättre in på Vasa skärgård än det som meteorologerna i Helsingfors på den tiden förutspådde.

Väderleksnyheterna bjöd på en rad fantasieggande ortnamn: Valsörarna, Strömmingsbådan, Söderarm, Svenska Högarna, Dagerort… Det var kanske den namnramsan som hos mig sådde ett frö till mitt senare intresse för ortnamn. När uppgifterna om vindstyrkan vid Dagerort avlägsnades ur rapporterna vet jag inte, namnet fastnade i varje fall i mitt minne. Och så småningom växte ur namnet fram en dröm att få se detta Dagerort i verkligheten.

Dagerort – det låter som en skön blandning av tyska och svenska. Och det är det också. Ja, rentav exempel på lån mellan tre språk: estniska, svenska och tyska. Dagerort är/var den västliga långsträckta armen på den estniska ön Dagö. Ön nämns första gången 1228 och då i en svensk form Dageida. Den är möjligen en svensk omtolkning av estniskans Tahkunina, som betecknar den nordliga udden på ön (nina betyder ’udde, ede’). Det var där den svenska bosättningen fanns från medeltiden fram till 1900-talet. Det svenska namnet Dageida syftade väl först på denna nordliga udde och sedan på hela ön.

Balttyskarna övertog det svenska Dagö som namn på hela ön. De skrev det också Dagden. Tyskans ord Ort betyder i sin tur bl.a. ’udde’ och Dagerort blev tyskarnas benämningen på den västra udden av Dagö, den som för sjöfarten var den viktigaste – och farligaste. Sen var det svenskarnas tur att låna namnet Dagerort som beteckning på udden med fyren.

Esterna har däremot kallat sin ö Hiiumaa ’jättens ö eller den jättestora ön’, medan hela den långsträckta västra udden går under namnet Kõpu poolsaar och fyren Kõpu tuletorn.

I juli gick min dröm i uppfyllelse. På tidvis dammiga grusvägar körde vi genom de forna svenska byarna Kärtell, Röicks, Malmas och Puski på Dagö, innan vi svängde ut på den västra halvön. Det var som att köra på en förlängning av Stängselåsen: hav på bägge sidor, tallskog på krönet. Och snart skymtade man den kännspaka gråvita fyren. Vi var inte ensamma om att köra upp till parkeringen. Fyren har blivit en vallfartsort också för ester, sedan den efter en 50-årig sovjetisk parentes på nytt öppnats för allmänheten.

Fyren tros vara den tredje äldsta i världen som fortfarande är i bruk. Basen till dagens torn är från 1504. Det var på initiativ av hanseaterna i Reval som fyren började byggas. Vattnen kring Dagö var synnerligen farliga, här höll sjörövare till och här skulle man runda sandrevsbanken med det talande namnet Näckman eller Näckmansgrund.

Fyren är stadigt byggd i form av en långsmal pyramid. Långt in på 1700-talet eldades det med ved. Någon inre trappuppgång fanns inte, utan ved och vaktare halades upp till tornet längs den sluttande ytterväggen. Den tidens bergsväggsklättring! Det gick åt mycket skog för att hålla ljuset brinnande, men då halvön hotade att bli kalhuggen förstod man att övergå till olja. Å andra sidan lär fyren tidvis ha varit släckt nattetid. Så skedde, säger onda tungor, för att godsherren på Dagö skulle ha lite extra inkomster av det som flöt i land från förlista fartyg. I slutet av 1800-talet elektrifierades fyren.

I något skede höggs också en trappuppgång ut inne stenkolossen. Det är kanske förklaringen till att trappstegen har olika höjd och på sina ställen får man böja ordentligt på knän och nacke för att inte slå huvudet i trappans tak. Jag hade tänkt räkna antalet trappsteg men tappade räkningen, då jag måste koncentrera mig på klättringen.

Väl uppe på toppen har man en hisnande utsikt. Man befinner sig ungefär 100 meter över havet, genom att tornet är 35 meter högt och åsen 60. Ljuset från fyren ska vara synligt omkring 30 sjömil, och det i såväl nord-, väst- som sydlig riktning. Omkring 200 km rakt i väster ligger Sverige, ett avstånd som många ester och estlandssvenskar blev konkret medvetna om, när de senast sommaren 1944 i sina fiskebåtar flydde undan den anstormande Röda armén.

Udden är känd för att vara det blåsigaste stället i Estland. Men den dag vi stod uppe på utkiksavsatsen var förmodligen sommarens varmaste, bara en svag bris krusade vattenytan. Jag uppskattade vindens hastighet till 2 m/s.

Marianne Blomqvist i Vasabladet 9.8.2005

Medlemmarna berättar

 

Peeteli barnhems julfest 2017 - Lauri Johnson 2017 

Det började med sångfestivalen 1975 - Lauri Johnson 2016

Estlandssvenskarnas sång- och dansfest - Lauri Johnson 2016 

Så här blev jag vän av Estland - Pentti Halén 2007

Byn vid Dnjepr där det ännu talas svenska - Marianne Blomqvist 2006

Dagerort, sydvästlig vind 2 m/s - Marianne Blomqvist 2005

Ett och annat om Dagösvenskarna - Marianne Blomqvist 2005